"Lita aldrig på en coach som inte själv är villig att arbeta med sitt eget välbefinnande."

God kväll,
Jag är inne i en intensiv period av studier. I förra inlägget nämnde jag mina nu pågående empatistudier. Parallellt med dessa tränar vi oss, jag och mina studiekamrater, på samtalsteknik, men framförallt så ägnar vi mycket tid åt att djupstudera olika vetenskapligt framforskade verktyg (metoder) för att kunna hjälpa människor att må bättre i sina vardagliga liv.
.
Vi prövar också metoderna själva och det är riktigt bra. En sak jag definitivt kommer att ta med mig ifrån denna kurs, som heter "Metoder inom positiv psykologisk coachning", kommer ifrån forskare i USA inom positiv psykologi (en spännande gren under Psykologi-paraplyet - en gren som samarbetar med hjärnforskare i hela världen) och jag avser uttalandet:
"Lita aldrig på en coach som inte själv är villig att arbeta med sitt eget välbefinnande."

Det här är så sant. Idag, bäst som jag satt i mitt vardagsliv och försökte få hjärnkoll på studierna, i tysta rummet på Universitetets bibliotek (jag skriver Universitet därför att jag har ett antal läsare utomlands och att jag inte vet om översättningsverktyget gör rätt om jag skriver Högskola), så trillar fler än en pollett ner, samtidigt...

Vi studenter läser i tre år, på helfart. Vi läser om hjärnan, dess funktioner, dess kemi och fysik; hur tankar, känslor, minnen med mera formas (fysiska och kemiska mekanismer), vi djupdyker ner i vetenskapliga teorier, t ex i forskningsstudier som görs över hela världen på människor i olika kulturer; kvinnor, män, barn, vuxna; alla tänkbara individer. Vi specialiserar oss på individen och vi blir hela tiden matade med budskapet: "En metod passar inte alla individer!"

Det är nu, under mitt andra studieår, läsperiod 2, som den allra första kursens budskap blir så tydlig för mig. I den allra första kursen ägnade sig föreläsarna åt att slå ihjäl många myter om psykologi och det var många saker som jag trodde att jag hade koll på, men jag hade fel. Det skulle vara så intressant att testa svenskarnas kunskaper, generellt, just inom ämnesområdet psykologi. Jag tror möjligen vi alla skulle bli förvånade över hur lite vi egentligen har koll på.

Jag förundrar mig lite grann över hur det kan se ut som det gör, även i Sverige, i ett land där vi påstår oss vara ett högt utbildat folk.., jag avser utbredningen pop-psykologin och låtsas-vetenskap.

Är det inte så att det svenska folket möjligen är lite på "efterkälken" just när det gäller kunskaper i psykologi? Jag erkänner, som ingenjör har jag ju tvärtom haft många förutfattade åsikter om att psykologi inte alls vilat på vetenskaplig grund. Hur kunde jag säga så? Jag hade helt enkelt inte koll, men nu skaffar jag mig det, hjärnkoll och jag kan garantera att jag som läst ämnen som matematik, fysik, kemi, mekanik, hydraulik, konstruktion, statistik med mera och jobbat som ingenjör i 26 år inte hittills har något att invända på det vetenskapliga innehållet i det vi läser. Mycket intressant.

Men hur kommer det sig att siare, spådamer, tarot-kort och liknande fenomen har kommit att bli en sådan jätteindustri i hela världen men även i Sverige? Det där förstår jag inte riktigt, om jag ska vara ärlig...

Hur kommer det sig att praktiskt taget vem som helst får kalla sig coach och ge sig på människors mentala hälsa och laborera med den? Det förstår jag inte riktigt, för om jag försökte gipsa ett brutet ben, så skulle ju jag agera som en kvacksalvare, eller?

Men det finns paralleller i hela samhället, förstås. Som brandingenjör har jag alltid undrat över hur det kommer sig att arkitekter, byggprojektledare, konstruktörer, ja, alla möjliga människor inom byggsektorn, får agera just som brandkonsulter och upprätta brandskyddsdokumentationer. Är det verkligen rätt? Blir det inte samma sak som om jag gipsar en människas brutna ben? Jag kan ju faktiskt tillverka gips och jag kan ju alltid slita å dra lite å hoppas på att benpiporna hamnar rätt, lite fältmässigt, bedöva med lite alkohol och voilá...

Nej, så gör man ju inte... benet kan läka ihop väldigt fel, infektionsrisken kan vara stor, smärtan jag skulle utsätta patienten för är inte rimlig.., så visst kan jag undra hur vissa brandskyddsprojekteringar kan ta sig igenom hela byggprocessen utan att någon reagerar på vägen...

Så vad händer då om man laborerar med än det ena, än det andra, som handlar om något så viktigt som människors mentala välbefinnande, utan att ha egen kunskap och forskning bakom sig..?

Det vet vi möjligen inte, inte ur ett samhällsperspektiv i alla fall, men däremot så ser vi att folksjukdomarna i vårt land numera handlar om depressioner, utmattning, nedstämdhet, oro...

Det är klart, om jag får önska lite, att det skulle kännas meningsfullt att hjälpa människor att slippa hamna i den statistiken och att få göra det utifrån vetenskapliga, evidensbaserade metoder.

Var rädd om Dig, för det finns ju bara en av Dig i hela världen och det är Du och Du är inte ersättbar!
Skickar också med en bild från häromkvällen, då Simsjön i Skövde var som allra vackrast.

Med vänlig hälsning
Ingrid Almgren

Empati - Intressant biologisk forskning - Vet vi egentligen vad empati är?

Hej!

Just nu handlar studierna om bland annat empati. Jag har glädjen att gå på ett utbildningsprogram där jag som student tillhör Avdelningen för kognitiv neurovetenskap och filosofi, en avdelning som ligger under Institutionen för biovetenskap, på Högskolan i Skövde (HIS), där ett antal av våra föreläsare har specialiserat sig inom just empatiforskning.

Det biologiska perspektivet

Det som slår mig är att det biologiska perspektivet på empati nu har tagit fart i vetenskapens värld, men att forskningsområdet också är tämligen nyfött. Forskare inom området tycks vara i ett stadium där man arbetar intensivt med att förstå biologiska sammanhang kring empati, d v s vad som händer i våra hjärnor i samband med att vi upplever empati.

Som brandingenjör vet jag att många parametrar påverkar en brand, men nu inser jag hur få de parametrarna är i relation till alla parametrar som påverkar empati hos människan. Det finns ännu inte tydliga vetenskapliga biologiska definitioner för empati, men forskarna strävar efter att förstå mekanismerna i den mänskliga hjärnan och man gör också framsteg, bland annat tack vare modern teknik inom kognitiv neurovetenskap (hjärnforskning med inriktning mot minne, perception, reflekterande, känslor...), ett av mina två huvudämnen som jag alltså nu studerar.

Sedan länge vet psykologer att empati består av två "huvuddelar", en kognitiv (tänkande, reflekterande del) och en känslomässig del.

Det handlar alltså dels om att intellektuellt kunna förstå någon annan individs situation och dels att känslomässigt kunna känna något som någon annan känner. Det handlar om interaktionen mellan många olika delar i hjärnan, där olika neuroner signalerar, på olika sätt, i komplicerade samarbeten med varandra och där ordningen på signalering (vilken hjärncell "ropar först och sist") också varierar.

Forskningsområdet verkar så otroligt intressant, tycker jag.

Begreppen är många, vetenskapen jobbar för att förstå och definiera

Vi människor använder oss av många begrepp i vårt vardagsliv som på olika sätt knyter an till det vi tolkar som empati; t ex medkänsla, sympati, tycka synd om, omtanke, bry sig om andra, o s v.

Det kan ändå vara vitt skilda saker som händer i hjärnan, då vi lite slarvigt, i vardagslivet, talar om just empati. Det här tycks mig vara är ett fantastiskt ämnesområde, det verkar vara oerhört spännande.

Jag blev så glad bara av att släppa ut fågeln

Varför kände jag till exempel en sådan glädje när jag lyckades befria en liten fågel häromdagen, som blivit instängd i vår inglasade altan? Vad var det jag kände, egentligen? Vad hände där och då i min hjärna? Det där studerar vi nu med skickliga föreläsare som försiktigt öppnar dörren och leder in oss studenter i empatiforskningens underbara värld.

Just nu läser jag en intressant forskningsartikel "Putting together phylogenetic and ontogenetic perspectives", en studie publicerad i Journalen "Developmental Cognitive Neuroscience". Den handlar om ett avstamp från evolutionsteorier om den sociala hjärnans utveckling kombinerad med vetenskap om "social inlärning" av empati från det vi föds tills dess vi dör.

Vi människor tycks i viss mån kunna öva upp vår empatiska förmåga, samtidigt som, om jag förstått rätt, vi också har olika individuella medfödda biologiska förutsättningar till empatisk förmåga...

Det här är min grej

Det här är verkligen min grej. Jag gillar det biologiska perspektivet på psykologi, naturvetenskapen i kombination med det sociala perspektivet. Det sociala perspektivet går som en röd tråd igenom hela utbildningsprogrammet, men med ett fokus på biologiska förklaringar om vad som händer i hjärnan. Precis det fokuset gör att alla ämnen jag nu läser blir så högintressanta för mig som ingenjör.

Nej, nu ska jag kasta mig in i neuronernas värld.
Ha det gott allihopa, vi ses,

Ingrid Almgren

PS!
Välkommen också att kommentera här på bloggen, ta gärna en titt på mitt erbjudande om föreläsning. Intresserad?
För kontakt, se inlägg under rubriken "Ide" - Hur kommer det sig att jag avstår en hög lön som brandingenjör och väljer att kasta mig in i studentlivet det år jag fyller 48? Vad driver mig?
Har jag hjärnkoll eller har jag, helt enkelt, tappat bort mitt sunda förnuft?

Varmt välkommen!