Ibland vet andra mer än vad man själv gör om sig själv...

Tänk ändå, när jag påbörjade mina studier, som 48-årig 3-barnsmamma, 2014 - och för andra gången i livet började studera vid Universitet, så sa jag till mig själv att jag "i alla fall inte skulle coacha människor..." Jag ville ju lära mig lite grann om hur den mänskliga hjärnan fungerar efter drygt tjugosju år som brandingenjör (där jag träffat många olika människor inom räddningstjänst och byggbransch).

Sju terminers heltidsstudier, hittills, vid ett internationellt program, har lett mig in på spännande nya vägar och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor.

Å gissa en gång vad jag gör? jo, exakt, jag coachar människor. Jag försöker hjälpa människor som av olika anledningar har hamnat utanför arbetsmarknaden. Det är tufft för många. Företaget jag jobbar åt ger mig fria händer och jag uppskattar detta stort. Jag får blomma fullt ut.

Idag har jag jobbat med ett antal deltagare utifrånvad forskning säger om skillnaden mellan:
1. Självförtroende
2. Självkänsla och
3. Självomsorg

Jo, det spelar roll för oss människor. Hjärnan processar dessa lite olika och vad jag gör är egentligen att jag bjuder in deltagarna till ett "hjärngym". För precis som vi kan öva upp biceps på ett vanligt gym så kan vi öva upp självförtroende, självkänsla och självomsorg på "hjärngymmet", det är bara det att man måste individuellt anpassa övningarna, ungefär som en personlig tränare på ett gym.

Jag måste alltså tacka min lärare, tidigare programansvarig på mitt utbildningsprogram, som övertygade mig att studera positiv psykologisk coaching även på fördjupad nivå. Han hade rätt. Ibland vet andra mer än vad man själv vet om sig själv.

Jag är glad att jag lyssnade på honom.
Detta passar mig perfekt i kombination med att jag ska försöka få klart min vetenskapliga studie.

Jag genomförde förra våren en tämligen stor experimentell studie, där jag försökte påverka människors vilja att inkludera/exkludera beroende på vad jag matade in för ordserier i deras hjärnor.
Hmm, studien svällde ut, typiskt mig. Nu måste jag "bara" sätta struktur på materialet också...

Ju mer jag coachar desto roligare blir det.
Vad lära? Jo, det är bra att rådfråga människor man litar på, också om beslut kring sin egen person. Det hela blev ju väldigt bra, helt enkelt.

Vi hörs
Ingrid

Vetenskaplig tankekraft existerar - Jag har flow i livet

Goddag!
Jag kan inte minnas när jag skrev sist. Det är ett bra betyg till mitt utbildningsprogram och mina lärare. Jag brukar ofta vara "understimulerad" men de håller igång mig. Just nu håller jag på med två rapporter; en litteraturstudie om Slow Cortical Potentials (SCPs) och hur man genom vetenskapliga experiment använt dessa hjärnvågor för att med tankekraft styra till exempel tangentbord och liknande, ett möjligt kommunikationsverktyg för människor som är helt eller delvis paralyserade, t ex ALS-patienter. Genombrottet kom i slutet av 90-talet, men hjärnforskarna vet ännu inte vad SCPs verkligen är och hur de uppkommer. Jag valde alltså ett enormt spännande ämne, just för att det pågår en stor debatt inom forskarvärlden vad SCPs är och hur de fungerar. Men tankekraft fungerar verkligen.

BCI = Brain Computer Interface; välkänt bland neurovetare, bioingenjörer med flera.
Så visst existerar tankekraft, fast vi behöver lite hjälp med en mellanhand, en dator, för att få ut fysiskt, konkret arbete.

Min andra rapport, som jag håller på med nu och som handlar om att statistiskt utvärdera huruvida den process - där jag fungerat som handledande psykologisk coach under nio veckor i höstas - hade effekt på min klients mentala välbefinnande eller inte.
Spännande.

Jobbar extra. Jag skulle ju inte bli coach, men om ett företag särskilt söker upp mig och säger att de tror att just jag skulle vara lämplig, tja, då tackar jag inte nej, så klart. Jag måste givetvis prova. Kör 12 tim/vecka i coachrollen nu, för att stötta människor att komma in på svensk arbetsmarknad och jag har redan fått ansvar för en egen grupp, så sanslöst roligt.

Det är stimulerande och jag upptäcker att jag njuter av att se människor utvecklas, känna hoppfullhet och börja tro på sig själva. Kanske ska jag coacha människor ändå? Inte stänga någon enda dörr, nej.

När jag kom från jobbet idag (fm) var jag fylld av energi. Glädje över att det går bra för människor jag coachar.
Jag fick då för mig att göra en "spontan livskontroll".
Jag åkte till en lunchrestaurang som jag VET är byggfolkets restaurang här i Skövde. (Tyvärr träffade jag ingen jag kände), men jag inandades atmosfären. I bordet intill mitt satt två sprinklerentreprenörer. Jag smyglyssnade på dem. Det var trevligt. De skulle ut och montera upp sprinklerhuvuden i utrymmen som troligtvis missats under byggskedet, lätt hänt i stora industrilokaler.

De nämnde en av mina f d kollegor, trevligt, då vet jag ju att de fortfarande är på G.
Jag lekte med tanken: "Ingrid, om Du avslutar Din utbildning nu, efter 2,5 år, så lovar vi att Du får 15 000 kr mer i lön och får arbeta hur självständigt Du vill.., skulle jag tacka ja?"
(Jag var definitivt inte lågavlönad innan. Brandingenjörer är en bristvara i Sverige...)

Byggnadstekniskt brandskydd är så otroligt viktigt, det är bara det att det inte är jag som ska utföra den uppgiften längre, inte heller ska jag vara högsta utryckande befäl inom svensk räddningstjänst.
"Been there, done that."
 Så svaret på frågan är "Nej, jag föredrar min studentekonomi, mitt extrajobb med ca 150 kr/tim, ingen chefsbefattning, inget projektansvar, ingen status och att få vara gröngöling inom kognitiv neurovetenskap med inriktning på tillämpad positiv psykologi.
Jag byter inte, inte för allt smör i Småland, för jag upplever stort mentalt välbefinnande och stor mening i livet.

Utöver mitt program har jag hoppat på diverse akademiska och affärsmässiga kurser såsom moralfilosofi och "entreprenörskap".
Allt brukar falla på plats.
Plötsligt finner jag mig nu skriva på en föreläsningsidé och har en intressent. Det jag lärde mig om entreprenörskap är att "komma igång". Man ska inte snickra ihjäl sig på sin egen "ultimata idé", eftersom det inte är säkert att någon annan tycker att ens idé är så särskilt lysande...
(Ha ha, roligt ju).
Man ska "gräva där man står" och det gör jag nu. Otroligt intressant.

Som sagt, jag har svikit er, eventuella läsare och ber om ursäkt för det, men jag behövde fokusera på 21 och inte 22 saker i livet, även den bäste har sina begränsningar (bara retas lite, ni skulle se mitt minspel nu).

Ha det fint, lev Ditt eget liv och ingen annans liv,
Jag garanterar, det finns inte en enda vetenskaplig studie som kommit fram till att materiell rikedom, kändisskap, social status och chefstitlar korrelerar mot mentalt välbefinnande.

Kram på Er,
Ingrid, mitt i livet, i flow...

   Det gäller att "ta lite höjd", men ändå hålla i sig lite grann i trappräcket ifall man snubblar till...

Våra Professorer och föreläsare gick ut hårt i Åk 1 och bara ökade i Åk 2

God kväll!

Det är inte klokt hur länge sedan det var jag skrev på min egen studentblogg, november 2015. Jag känner mig som Askungen; "De ordnar det nog med jobb och jobb..." Jag ler lite självironiskt. Det märks att jag närmar mig de femtio, för det ÄR skillnad på att studera i tjugoårsåldern och nu. Tänk på den tiden hade jag ju bara mig själv att ta hänsyn till.

Denna termin, vårterminen Åk 2 har, minst sagt, varit full med jobb. Det är tur att jag älskar det jag läser, annars hade jag inte orkat med. 10 timmars studerande om dagen är inte ovanligt. De gick ut hårt, våra kära professorer, forskare och lärare och sedan har de bara ökat. Av 80 antagna studenter, varav 50 påbörjade programmet är vi nu bara 17 eller 18 studenter kvar i vår årskull. Det finns givetvis olika skäl till det, men jag ljuger ju om jag säger att det är "semester". Det är hårt, men roligt jobb.

Å vilka intressanta ämnen vi läser. Jag gillar hårdvaruämnena bäst. Vi tentade av första delen av ett ämne som heter "Arbetsmetodik inom kognitiv neurovetenskap; Metodik och Statistik" i fredags. Det handlade i Del 1 av kursen om forskningsdesign inom just vetenskapsdisciplinen psykologi. Jo, visst är det skillnad på att beräkna och förutse densiteten av brandgaspartiklar då det brinner i träpall, beräkna brinntiden i heptan givet pölbrandens storlek, markförhållanden, temperatur och vindhastigheter, beräkna tid för uppbyggnad av brandgaslager och rökfyllnad i olika typer av lokaler om man jämför med att hålla på med människors beteenden och hjärnprocesser. Statistiken är densamma, så klart, men jag måste säga att jag är lycklig över att få klä på mig denna kunskap.

Jag undrar, helt allvarligt, hur många ingenjörer som verkligen på djupet förstått innebörden av begrepp som validitet, med alla sina undergrupper, varians och allt vad det innebär statistiskt, signifikans, reliabilitet, korrelation, standardavvikelse, eller "randomized pretest-posttest control-group design och hur denna design skiljer sig från andra typer av forskningsdesigner och hur man kontrollerar för intern- extern validitet osv osv.

Jag lär mig massor nu och helt plötsligt klarnar vissa detaljer som jag inte riktigt förstått under hela mitt yrkesaktiva ingenjörs-liv. Jag undrar jag... Man blir aldrig för gammal för ny kunskap.

Jag inser hur otroligt viktigt detta med just forskningsdesign blir om man ska forska inom just psykologi, här gäller det att ha koll på grejerna. Om det är många parametrar i ett brandförlopp, så kan jag avslöja att det inte blir färre i människans hjärna när vi tänker, upplever, minns, känner, bedömer, fokuserar, blir rädda...
Oj oj oj...

Men så ljuvligt kul det är!

Jag drog på mig ett par omtentor över jul, men har fixat den ena och väntar på resultatet från den andra, idrottspsykologin. Jag behövde skidåkningen och lite ledigt, men det straffar sig direkt.

Vilka kompetenta föreläsare vi har!
Idrottspsykologin var helt fantastisk, det vill jag läsa mer om, Jodå, det finns forskning som visar hur otroligt mycket det mentala spelar in när det gäller framgång inom sport.

Å ja, vi har definitivt fått insikter i hur man kan använda sig av olika vetenskapliga metoder för att bygga team, öka självkänsla hos individer, hjälpa människor att få kontroll på egen nervositet osv.

Som vanligt så gäller aldrig "en metod passar alla". Det är detta vi studenter skolas akademiskt i, att kunna individanpassa utifrån beprövad vetenskap. Det som fungerar för Pelle kan ju, så klart, få motsatt effekt för Stina, det förstår nog de flesta utan en enda timmes studie, men poängen är ju att då ha med sig vetenskapligt tänk när man sedan ska hjälpa enskilda människor.

Otroligt spännande. Just nu gräver jag ner mig djupt i en amerikansk forskare och professor, som ägnat 20 år av sin forskning åt hur den mänskliga hjärnan processar vid moraliska dilemman. Jag har en uppsats framför mig och detta arbete pågår samtidigt som vi börjat att öva våra teoretiska kunskaper på varandra, vi studenter - ja, att coacha individer för att öka deras egenupplevelse av mentalt välbefinnande. Man blir försökskanin, minst sagt, å det är ju bra. Man bör ju veta vad man månne säger till andra att utföra i en framtid.

Minns en gammal brandmästare på Malmö brandkår, som tvingade mig att stå på ett skitigt, blåsigt övningsfält tills jag klarade av att slänga ut en 76:a, grovslangsrulle i sin fulla längd.
"Du måste veta vad det är för order du ger..."
Jag ler och tänker med värme tillbaka på den där tiden. Undrar om jag skulle klara den manövern idag, förresten..

Jo, jag lär mig så otroligt många nya saker i livet nu. Det är så sanslöst roligt!

Jag undrar jag, vad jag ska bli när jag blir stor...

Ja ja, Oskar vill vara med...

Ha det gott//
Ingrid

Det är magi, hjärnans processande, men den hittar också på en hel del, alldeles själv...

God kväll!
Jag har inte varit aktiv härute på ett tag. Fullt upp. Firat makens 50-årsdag, hästar i träning, varav åtminstone en ska tävlas så småningom är det tänkt. Jag har nu tentat i ämnet "Metoder för positiv psykologisk coachning" och det var lite stressigt denna gång, tyckte jag, då den bestod av tre delar;

Del 1-Quality of Life Coachning: som är en metod som i sin helhet är vetenskapligt evidensbaserad gällande att kunna hjälpa människor att öka sin egen upplevelse av välbefinnande. Här har vi studenter på programet dels testat olika metoder och dels tränat på att coacha varandra.

Del 2-Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorsers (DSM-5), har vi studerat och alltså också tentat i därför att vi inte ska bli några "Coach-kvacksalvare". Då man studerar på vårt program sysslar man med hjärnan och hjärnans processande, men inte med medicinska frågor; alltså vi blir vare sig psykologer eller psykiatriker. För att inte riskera att hamna i situationer där vi coachar människor som egentligen har behov av medicinsk expertis, så har vi studerat symptom på vanligt förekommande mentala sjukdomar. Det är viktigt att tidigt kunna läsa av om en klient är i behov av annan kompetens än den vi får genom våra treåriga studier på universitetsnivå (för de akademiska psykologiska coacher som kommer att syssla med just coachning i framtiden, men arbetsmarknaden är ytterst varierad).

Ja, för det är sannolikt ett utbrett problem med just coacher, som idag, i vårt land, laborerar med människors mentala hälsa och nu har den debatten tagit fart på allvar. Till exempel lyfter Dan Katz, legitimerad psykolog, detta ämne och vill skärpa lagstiftningen. Läs gärna mer i  En artikel om höjda röster för skärpt lagstiftning om just detta ämne.

Del 3-Empati och hur kognitiv och emotionell empati processas i hjärnan tycks mig vara en hel vetenskap i sig. På Högskolan i Skövde (HIS) finns ett antal forskare som specialinriktat sig på just empati. Läs mer i mitt föregående inlägg om detta. Vi studenter har nu nosat på ämnet och det är otroligt spännande. Också empati och en del teorier om evolutionen för den mänskliga sociala hjärnan och neurala korrelat för de olika formerna av empati var alltså också ett av delmomenten på senaste tentan.

Här har vi fått studera fenomen som t ex vad det är som gör att känslor kan smitta av sig, varför kan vi "känna av" och påverkas av andra människors sinnesstämningar, för det visar forskning att den mänskliga hjärnan faktiskt gör... då funderar jag på mina hästar; det måste rimligen fungera likadant, eller är det bara min upplevelse - att vi kommunicerar emotionellt?



Vilken härlig höst vi har, fin sinnesstämning får jag av
 denna syn på vägen hem...

Att hjärnan gör det, smittas av andra människors sinnesstämningar och vilka strukturer som åstadkommer fenomenet är kända, men däremot vet man inte hur hjärnan faktiskt bär sig åt för att utföra något så fantastiskt. Det vill forskarna nu försöka ta reda på.

Magi

Det blir mer och mer magi ju mer man lär sig om hjärnan.
Nu börjar vi också få en liten inblick i hur det är möjligt för just magiker att lura oss så totalt med sina trick.
Inte sällan har framstående magiker just kunskaper i kognitiv neurovetenskap och vet därför hur man lurar den mänskliga hjärnan. Vi "utsätts nu" för otroligt intressanta övningar, vi studerande, ja man börjar tvivla på hur mycket man verkligen själv, viljemässigt, processar och hur mycket som hjärnan "hittar på för egen maskin"...

Jo- för exakt det gör den, hittar på en massa saker, vare sig vi vill det eller inte.

Det roligaste och mest intressanta jag någonsin studerat

Ja, nu läser vi alltså fortsättningskursen från grundkursen i Åk 1 i Neurovetenskap och det innebär att vi nu t ex kommer att studera mer ingående hur hjärnan processar känslor, minnen, uppmärksamhet, reflektion, självmedvetenhet, kroppsstyrning, smärta, synintryck o s v.

Vi har denna vecka börjat med hur hjärnan processar synintryck och smärta.
Det är fascinerande, minst sagt.

Jo, jag står fast, det jag studerar nu är nog det absolut mest roliga och intressanta jag någonsin befattat mig med. Jag får ju hålla på med allt; lite matematik, hjärnfysik, hjärnkemi och psykologi utifrån den positiva sidan med oss människor som individer. Vi är biologiskt lika, förvisso, vi människor, men ändå så olika var och en, var så säker på det.

Det gäller nog att vi tar vara på oss, utvecklar det som är bra med just Dig och med just mig.
För att kunna göra det effektivt, behöver man sannolikt ha de kunskaper som jag och mina studiekamrater nu erhåller genom skickliga hjärnforskare och professorer inom psykologi och kognitiv neurovetenskap. Det finns nog en djupgående avsikt och strategi med att just denna utbildning de facto har fötts.Vilken tur att jag råkade bo i Skövde, för det här programmet kunde jag inte motstå.

Snart hemma...

Ja, just det skulle jag ju till exempel kunna hjälpa till med, då jag är färdigutbildad. Att hjälpa människor som ju alla är så "rätt konstruerade" att också hitta rätt, ja, så alla får blomma ut i sin person. Vad härligt.

Man träffar ju så många "rätt människor", men de befinner sig dessvärre inte alltid på "rätt plats" i tillvaron och det, har jag nu förstått, är rena rama resursslöseriet med mänsklig kapacitet. Det gäller att rätt nyttja biologin; det vill säga att människor hittar rätt utifrån sina individuella förutsättningar - å det är ju fullt genomförbart.

_ _ _ _ _ _ _ _

Jag har dragit igång så smått...

Jag vill nu önska Dig läsare en riktigt trevlig helg!

Jag blir givetvis glad om Du fortsätter att hjälpa mig att sprida min blogglänk.

Varmt välkommen att kontakta mig om Du t ex har behov av mig som föreläsare,
exempel på möjliga föreläsningar (skräddarsys gentemot kund) nedan:

1. Inspirationsföreläsning om ökat välbefinnande genom att "byta spår" mitt i livet

2. Föreläsning om att arbeta som arbetsledare/chef/projektledare och vara kvinna i olika typer av utpräglat mansdominerade branscher (Räddningstjänst/Byggbransch), inriktning beroende på önskemål kan varieras.

3.Föreläsning om mina tidigare arbeten som brand/byggingenjör, skillnader i operativ roll (snabba beslut) och/eller projekterande roll (analytiskt/detaljerat arbete); inriktning kan varieras; (ex, erfarenheter från biståndsarbete, myndighetsarbete, arbete som utryckande befäl i operativ tjänst. Här är tanken att ju mer jag lär mig om hjärnan desto mer kopplar jag ihop olika yrkesroller med biologiska förutsättningar utifrån hjärnans processande.

4. Övriga önskemål (kommer t ex under våren att läsa idrottspsykologi och kan därmed också komma att erbjuda föreläsningar i detta ämne, då med koppling till min egen idrottsbakgrund inom kampsport, med meriter på Riksmästerskaps-nivå (mitten av 80-talet), mitt arbete som brandman innan jag studerade till brandingenjör (innebar en hel del fysisk träning och min personliga vägran att fysiskt inte "platsa" bland männen) eller varför inte med inriktning mot mitt nuvarande engagemang, som vardagsutövare av hästsport och tillika hästägare (aktiv utövare och hästägare, utan avbrott, sedan 1993).

Jag har alltså långt ifrån bestämt inriktning efter avslutade studier och har därför börjat föreläsa, i liten skala, under studietiden, för att känna mig fram, lite grann...

Du når mig på:
studingrid@gmail.com
Lämna telefonnummer och namn så ringer jag upp Dig, för överenskommelse.

Avslutningsvis:
Vilken utomordentligt vacker höst vi har i år. Dessa foton tog jag på vägen hem från skolan idag. Härligt. Det gäller att njuta här och nu, mitt i vardagslivet, ty morgondagen vet vi ju inget om.
Vi ses, sköt om Er

Å så fälten...

Ingrid

"Lita aldrig på en coach som inte själv är villig att arbeta med sitt eget välbefinnande."

God kväll,
Jag är inne i en intensiv period av studier. I förra inlägget nämnde jag mina nu pågående empatistudier. Parallellt med dessa tränar vi oss, jag och mina studiekamrater, på samtalsteknik, men framförallt så ägnar vi mycket tid åt att djupstudera olika vetenskapligt framforskade verktyg (metoder) för att kunna hjälpa människor att må bättre i sina vardagliga liv.
.
Vi prövar också metoderna själva och det är riktigt bra. En sak jag definitivt kommer att ta med mig ifrån denna kurs, som heter "Metoder inom positiv psykologisk coachning", kommer ifrån forskare i USA inom positiv psykologi (en spännande gren under Psykologi-paraplyet - en gren som samarbetar med hjärnforskare i hela världen) och jag avser uttalandet:
"Lita aldrig på en coach som inte själv är villig att arbeta med sitt eget välbefinnande."

Det här är så sant. Idag, bäst som jag satt i mitt vardagsliv och försökte få hjärnkoll på studierna, i tysta rummet på Universitetets bibliotek (jag skriver Universitet därför att jag har ett antal läsare utomlands och att jag inte vet om översättningsverktyget gör rätt om jag skriver Högskola), så trillar fler än en pollett ner, samtidigt...

Vi studenter läser i tre år, på helfart. Vi läser om hjärnan, dess funktioner, dess kemi och fysik; hur tankar, känslor, minnen med mera formas (fysiska och kemiska mekanismer), vi djupdyker ner i vetenskapliga teorier, t ex i forskningsstudier som görs över hela världen på människor i olika kulturer; kvinnor, män, barn, vuxna; alla tänkbara individer. Vi specialiserar oss på individen och vi blir hela tiden matade med budskapet: "En metod passar inte alla individer!"

Det är nu, under mitt andra studieår, läsperiod 2, som den allra första kursens budskap blir så tydlig för mig. I den allra första kursen ägnade sig föreläsarna åt att slå ihjäl många myter om psykologi och det var många saker som jag trodde att jag hade koll på, men jag hade fel. Det skulle vara så intressant att testa svenskarnas kunskaper, generellt, just inom ämnesområdet psykologi. Jag tror möjligen vi alla skulle bli förvånade över hur lite vi egentligen har koll på.

Jag förundrar mig lite grann över hur det kan se ut som det gör, även i Sverige, i ett land där vi påstår oss vara ett högt utbildat folk.., jag avser utbredningen pop-psykologin och låtsas-vetenskap.

Är det inte så att det svenska folket möjligen är lite på "efterkälken" just när det gäller kunskaper i psykologi? Jag erkänner, som ingenjör har jag ju tvärtom haft många förutfattade åsikter om att psykologi inte alls vilat på vetenskaplig grund. Hur kunde jag säga så? Jag hade helt enkelt inte koll, men nu skaffar jag mig det, hjärnkoll och jag kan garantera att jag som läst ämnen som matematik, fysik, kemi, mekanik, hydraulik, konstruktion, statistik med mera och jobbat som ingenjör i 26 år inte hittills har något att invända på det vetenskapliga innehållet i det vi läser. Mycket intressant.

Men hur kommer det sig att siare, spådamer, tarot-kort och liknande fenomen har kommit att bli en sådan jätteindustri i hela världen men även i Sverige? Det där förstår jag inte riktigt, om jag ska vara ärlig...

Hur kommer det sig att praktiskt taget vem som helst får kalla sig coach och ge sig på människors mentala hälsa och laborera med den? Det förstår jag inte riktigt, för om jag försökte gipsa ett brutet ben, så skulle ju jag agera som en kvacksalvare, eller?

Men det finns paralleller i hela samhället, förstås. Som brandingenjör har jag alltid undrat över hur det kommer sig att arkitekter, byggprojektledare, konstruktörer, ja, alla möjliga människor inom byggsektorn, får agera just som brandkonsulter och upprätta brandskyddsdokumentationer. Är det verkligen rätt? Blir det inte samma sak som om jag gipsar en människas brutna ben? Jag kan ju faktiskt tillverka gips och jag kan ju alltid slita å dra lite å hoppas på att benpiporna hamnar rätt, lite fältmässigt, bedöva med lite alkohol och voilá...

Nej, så gör man ju inte... benet kan läka ihop väldigt fel, infektionsrisken kan vara stor, smärtan jag skulle utsätta patienten för är inte rimlig.., så visst kan jag undra hur vissa brandskyddsprojekteringar kan ta sig igenom hela byggprocessen utan att någon reagerar på vägen...

Så vad händer då om man laborerar med än det ena, än det andra, som handlar om något så viktigt som människors mentala välbefinnande, utan att ha egen kunskap och forskning bakom sig..?

Det vet vi möjligen inte, inte ur ett samhällsperspektiv i alla fall, men däremot så ser vi att folksjukdomarna i vårt land numera handlar om depressioner, utmattning, nedstämdhet, oro...

Det är klart, om jag får önska lite, att det skulle kännas meningsfullt att hjälpa människor att slippa hamna i den statistiken och att få göra det utifrån vetenskapliga, evidensbaserade metoder.

Var rädd om Dig, för det finns ju bara en av Dig i hela världen och det är Du och Du är inte ersättbar!
Skickar också med en bild från häromkvällen, då Simsjön i Skövde var som allra vackrast.

Med vänlig hälsning
Ingrid Almgren

Empati - Intressant biologisk forskning - Vet vi egentligen vad empati är?

Hej!

Just nu handlar studierna om bland annat empati. Jag har glädjen att gå på ett utbildningsprogram där jag som student tillhör Avdelningen för kognitiv neurovetenskap och filosofi, en avdelning som ligger under Institutionen för biovetenskap, på Högskolan i Skövde (HIS), där ett antal av våra föreläsare har specialiserat sig inom just empatiforskning.

Det biologiska perspektivet

Det som slår mig är att det biologiska perspektivet på empati nu har tagit fart i vetenskapens värld, men att forskningsområdet också är tämligen nyfött. Forskare inom området tycks vara i ett stadium där man arbetar intensivt med att förstå biologiska sammanhang kring empati, d v s vad som händer i våra hjärnor i samband med att vi upplever empati.

Som brandingenjör vet jag att många parametrar påverkar en brand, men nu inser jag hur få de parametrarna är i relation till alla parametrar som påverkar empati hos människan. Det finns ännu inte tydliga vetenskapliga biologiska definitioner för empati, men forskarna strävar efter att förstå mekanismerna i den mänskliga hjärnan och man gör också framsteg, bland annat tack vare modern teknik inom kognitiv neurovetenskap (hjärnforskning med inriktning mot minne, perception, reflekterande, känslor...), ett av mina två huvudämnen som jag alltså nu studerar.

Sedan länge vet psykologer att empati består av två "huvuddelar", en kognitiv (tänkande, reflekterande del) och en känslomässig del.

Det handlar alltså dels om att intellektuellt kunna förstå någon annan individs situation och dels att känslomässigt kunna känna något som någon annan känner. Det handlar om interaktionen mellan många olika delar i hjärnan, där olika neuroner signalerar, på olika sätt, i komplicerade samarbeten med varandra och där ordningen på signalering (vilken hjärncell "ropar först och sist") också varierar.

Forskningsområdet verkar så otroligt intressant, tycker jag.

Begreppen är många, vetenskapen jobbar för att förstå och definiera

Vi människor använder oss av många begrepp i vårt vardagsliv som på olika sätt knyter an till det vi tolkar som empati; t ex medkänsla, sympati, tycka synd om, omtanke, bry sig om andra, o s v.

Det kan ändå vara vitt skilda saker som händer i hjärnan, då vi lite slarvigt, i vardagslivet, talar om just empati. Det här tycks mig vara är ett fantastiskt ämnesområde, det verkar vara oerhört spännande.

Jag blev så glad bara av att släppa ut fågeln

Varför kände jag till exempel en sådan glädje när jag lyckades befria en liten fågel häromdagen, som blivit instängd i vår inglasade altan? Vad var det jag kände, egentligen? Vad hände där och då i min hjärna? Det där studerar vi nu med skickliga föreläsare som försiktigt öppnar dörren och leder in oss studenter i empatiforskningens underbara värld.

Just nu läser jag en intressant forskningsartikel "Putting together phylogenetic and ontogenetic perspectives", en studie publicerad i Journalen "Developmental Cognitive Neuroscience". Den handlar om ett avstamp från evolutionsteorier om den sociala hjärnans utveckling kombinerad med vetenskap om "social inlärning" av empati från det vi föds tills dess vi dör.

Vi människor tycks i viss mån kunna öva upp vår empatiska förmåga, samtidigt som, om jag förstått rätt, vi också har olika individuella medfödda biologiska förutsättningar till empatisk förmåga...

Det här är min grej

Det här är verkligen min grej. Jag gillar det biologiska perspektivet på psykologi, naturvetenskapen i kombination med det sociala perspektivet. Det sociala perspektivet går som en röd tråd igenom hela utbildningsprogrammet, men med ett fokus på biologiska förklaringar om vad som händer i hjärnan. Precis det fokuset gör att alla ämnen jag nu läser blir så högintressanta för mig som ingenjör.

Nej, nu ska jag kasta mig in i neuronernas värld.
Ha det gott allihopa, vi ses,

Ingrid Almgren

PS!
Välkommen också att kommentera här på bloggen, ta gärna en titt på mitt erbjudande om föreläsning. Intresserad?
För kontakt, se inlägg under rubriken "Ide" - Hur kommer det sig att jag avstår en hög lön som brandingenjör och väljer att kasta mig in i studentlivet det år jag fyller 48? Vad driver mig?
Har jag hjärnkoll eller har jag, helt enkelt, tappat bort mitt sunda förnuft?

Varmt välkommen!

Demensboende - En modell - Ödmjukhet varar längst - Psykopater och evolutionsteori.., och något på G

Hej!

Vardagsliv igen - studier - men vilken fin sommar jag fick

Nu har jag alltså tentat av terminens första tenta. Evolutionspsykologi. Ämnet var precis så intressant som jag trodde att det skulle vara, jag gick ju faktiskt omkring och trånade hela sommaren om att få börja läsa igen, även om jag trivdes alldeles utmärkt på mitt sommarjobb på demensboendet i Tibro.

Jo, jag ville ju verkligen få också praktisk kunskap bakom alla teorierna om degenerativa hjärnsjukdomar.
Jag fick verkligen se skillnaden på frontallob-demens, vaskulär demens, Parkinson's Disease, Alzheimer's och vanlig åldersdemens. Jag fick därmed väldigt mycket praktisk kunskap och kände att jag gjorde verklig nytta genom mitt sommarjobb.

Ett stort tack till alla på Bäcklidens Demensboende i Tibro kommun för allt praktiskt jag fick lära mig i somras. Jag fungerar så, jag vill alltid klä på teorierna med praktisk kunskap.

Jag längtar efter Er alla, både boende och kollegor och nu vill jag snart åka till Er och hälsa på.

Just så, som på Bäcklidens demensboende i Tibro, vill jag bli omhändertagen en dag, om jag skulle behöva vård på ett demensboende. Jag fick se och vara utövare i den vackra och professionella delen av svensk demensvård i somras, innerligt tack!

Psykopaterna i samhället

Jo, en fråga som vi fick i fredags på tentan i evolutionspsykologi löd ungefär så här:

"Hur kan evolutionsteorier förklara att psykopater kan ha vissa reproduktiva fördelar i dagens moderna samhällen?"

WOW, vilka häftiga frågeställningar. Jag gillade tentan därför att den verkligen hade lagts på en förståelsenivå och inte på en "komma-ihåg-lösryckt-fakta-utan-något-sammanhang-nivå".

Det är precis så det ska vara när man studerar på Universitetsnivå, anser jag.

Nu återstår bara att se om jag verkligen har förstått sammanhangen...
Det vet jag om 18 arbetsdagar då tentan senast måste vara rättad.

Positiv psykologisk coachning

Idag har vi påbörjat kurs 2 för terminen och det är första steget mot praktisk Coachning. Vi ska till exempel få lära oss att förstå och tolka vissa signaler som kan antyda om en människa behöver mer än akademisk psykologisk coachning, alltså om de kan misstänkas ha någon form av ett mentalt sjukdomstillstånd som gör att de istället bör uppsöka läkare än att få handledning av oss.

Vi, akademiska psykologiska coacher, är ju egentligen till för och utbildas för att hjälpa människor så att de inte till exempel ska hamna i depression och för att människor istället ska öka sin känsla av välbefinnande och få möjlighet att blomma, ja komma till sin rätt för de personliga styrkor de har medfödda. Jo, forskning stöder att vi faktiskt föds med vissa personliga styrkor (förmågor), som givetvis utvecklas beroende av de omgivningsfaktorer vi upplever i livet.

Idag har vi därför börjat titta på definitioner av vad positiv psykologisk coachning faktiskt är, ur ett vetenskapligt perspektiv och detta gör vi med utgångspunkt från vad vi studerat i Åk 1.

Samma gamla modell igen, men nu inom ett nytt användningsområde

Som vanligt så imponeras jag av den "röda tråden" jag ser i kursupplägget.

Jag har en strategi, som bygger på en inbyggd ödmjukhet hos mig, jag byter inte ut några kurser i kursprogrammet, även om det för vissa kurser är tillåtet. Jag tror mig inte veta bättre än de programansvariga vad jag behöver läsa. Nej, det de har ansett att jag bör läsa, bör jag nog sannolikt läsa och hittills är jag inte besviken på deras kursurval.

Kursen jag är inne på nu kanske känns något för basic för mig, då jag ju som ingenjör jobbat både utomlands, i regeringsuppdrag och själv ansvarat för omfattande analyser och planering av hela kommuners risk- och sårbarhetssystem...

Men jag har bedragit mig förr, så jag ska gå in med en ödmjuk hållning även här, även om det kändes lite väl grundläggande med gången i coachning:

Inledande kontakt - Kartläggning - Målsättning - Intervention - Handlingsplan - Utförande - Dokumentation - Uppföljning...

Har man hört det här förr? Ja, till leda, uppriktigt sagt...

Men, det jag ser fram emot är ju att det nu inte ska handla om att inventera olycks- och säkerhetsrisker, inte heller ska jag kartlägga riskbilder, jag ska inte planera för larmorganisation och inte för storlek på utryckningsstyrka/tillgång på vatten-och släckmedelskapacaitet, nej jag ska använda modellen för helt andra saker nu!

Hur mår en människa där innanför skalet/kroppen, den där delen som vi inte kan se?
Vad behöver just den här människan för att erfara upplevelsen av ökat eget välbefinnande?
Handlingsplan= vilka konkreta "övningar" kan användas för just den här individen? Vad kan fungera för just honom/henne?

Vilken grej, egentligen, att kunna hjälpa människor på deras villkor, utifrån den glädjande nyheten att Du är bra precis exakt som Du är.

Att vända på hela steken:
Inte: "Det här måste Du nog förbättra, Andersson!"
Utan istället: "Det här är Dina personliga styrkor, detta är Du suverän på, hur nyttjar vi den kunskapen bäst?"

Psykologi och kognitiv neurovetenskap, vilka oerhört intressanta ämnen, byggda på vetenskaplig grund om oss människor som individer.

Jag ser så mycket spännande framför mig.
Och tänk, det är den 28 september idag och jag sitter och bloggar ute på verandan i T-shirt.

Å vet Ni, kanske, kanske, har jag något på gång gällande att dra igång föreläsandet...

Livet är härligt och jag gillar att vara student igen!


Ha en fin kväll, nu ska jag plugga och skaffa mig hjärnkoll!

Ingrid Almgren