Hej!
Just nu handlar studierna om bland annat empati. Jag har glädjen att gå på ett utbildningsprogram där jag som student tillhör Avdelningen för kognitiv neurovetenskap och filosofi, en avdelning som ligger under Institutionen för biovetenskap, på Högskolan i Skövde (HIS), där ett antal av våra föreläsare har specialiserat sig inom just empatiforskning.
Det biologiska perspektivet
Det som slår mig är att det biologiska perspektivet på empati nu har tagit fart i vetenskapens värld, men att forskningsområdet också är tämligen nyfött. Forskare inom området tycks vara i ett stadium där man arbetar intensivt med att förstå biologiska sammanhang kring empati, d v s vad som händer i våra hjärnor i samband med att vi upplever empati.
Som brandingenjör vet jag att många parametrar påverkar en brand, men nu inser jag hur få de parametrarna är i relation till alla parametrar som påverkar empati hos människan. Det finns ännu inte tydliga vetenskapliga biologiska definitioner för empati, men forskarna strävar efter att förstå mekanismerna i den mänskliga hjärnan och man gör också framsteg, bland annat tack vare modern teknik inom kognitiv neurovetenskap (hjärnforskning med inriktning mot minne, perception, reflekterande, känslor...), ett av mina två huvudämnen som jag alltså nu studerar.
Sedan länge vet psykologer att empati består av två "huvuddelar", en kognitiv (tänkande, reflekterande del) och en känslomässig del.
Det handlar alltså dels om att intellektuellt kunna förstå någon annan individs situation och dels att känslomässigt kunna känna något som någon annan känner. Det handlar om interaktionen mellan många olika delar i hjärnan, där olika neuroner signalerar, på olika sätt, i komplicerade samarbeten med varandra och där ordningen på signalering (vilken hjärncell "ropar först och sist") också varierar.
Forskningsområdet verkar så otroligt intressant, tycker jag.
Begreppen är många, vetenskapen jobbar för att förstå och definiera
Vi människor använder oss av många begrepp i vårt vardagsliv som på olika sätt knyter an till det vi tolkar som empati; t ex medkänsla, sympati, tycka synd om, omtanke, bry sig om andra, o s v.
Det kan ändå vara vitt skilda saker som händer i hjärnan, då vi lite slarvigt, i vardagslivet, talar om just empati. Det här tycks mig vara är ett fantastiskt ämnesområde, det verkar vara oerhört spännande.
Jag blev så glad bara av att släppa ut fågeln
Varför kände jag till exempel en sådan glädje när jag lyckades befria en liten fågel häromdagen, som blivit instängd i vår inglasade altan? Vad var det jag kände, egentligen? Vad hände där och då i min hjärna? Det där studerar vi nu med skickliga föreläsare som försiktigt öppnar dörren och leder in oss studenter i empatiforskningens underbara värld.
Just nu läser jag en intressant forskningsartikel "Putting together phylogenetic and ontogenetic perspectives", en studie publicerad i Journalen "Developmental Cognitive Neuroscience". Den handlar om ett avstamp från evolutionsteorier om den sociala hjärnans utveckling kombinerad med vetenskap om "social inlärning" av empati från det vi föds tills dess vi dör.
Vi människor tycks i viss mån kunna öva upp vår empatiska förmåga, samtidigt som, om jag förstått rätt, vi också har olika individuella medfödda biologiska förutsättningar till empatisk förmåga...
Det här är min grej
Det här är verkligen min grej. Jag gillar det biologiska perspektivet på psykologi, naturvetenskapen i kombination med det sociala perspektivet. Det sociala perspektivet går som en röd tråd igenom hela utbildningsprogrammet, men med ett fokus på biologiska förklaringar om vad som händer i hjärnan. Precis det fokuset gör att alla ämnen jag nu läser blir så högintressanta för mig som ingenjör.
Nej, nu ska jag kasta mig in i neuronernas värld.
Ha det gott allihopa, vi ses,
Ingrid Almgren
PS!
Välkommen också att kommentera här på bloggen, ta gärna en titt på mitt erbjudande om föreläsning. Intresserad?
För kontakt, se inlägg under rubriken "Ide" - Hur kommer det sig att jag avstår en hög lön som brandingenjör och väljer att kasta mig in i studentlivet det år jag fyller 48? Vad driver mig?
Har jag hjärnkoll eller har jag, helt enkelt, tappat bort mitt sunda förnuft?
Varmt välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar